En fullmaktsgivare är bunden av en rättshandling som en fullmaktstagare företar inom  gränserna som anges i en fullmakt (den s.k behörigheten) under förutsättning att tredje man är god tro. Enligt 2 kap 11 § avtalslagen gäller följande:

”11 § Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.

Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro.”

Överskridande av behörighet
När en fullmaktstagare handlar utanför fullmaktens gränser, dvs överskrider sin behörighet är inte rättshandlingen bindande för fullmaktsgivaren. Anledningen till detta är att tredje man är i ond tro per automatik då denne vet att fullmaktstagaren inte får företa rättshandlingen då denna ej framgår av fullmakten.

Överskridande av befogenhet
När en fullmaktstagare håller inom fullmaktens gränser, men bryter mot muntliga anvisningar från fullmaktsgiven (den s.k befogenheten) är rättshandlingen bindande ifall tredje man är i god tro. Däremot är rättshandlingen inte bindande ifall tredje man i ond tro.

Ett exempel på när brott mot befogenheten gör avtalet ogiltigt är om någon fått fullmakt att köpa något till ett visst pris, men köper föremålet till ett avsevärt högre pris och säljaren vet om att priset är högre än vad huvudmannen medgett.